Kategori: Träning och hälsa

Dags för theswedishmodel.se mot ungas ohälsa

7 av 10 unga tjejer önskar att de hade bättre självkänsla och 8 av 10 jämför sin egen kropp med modellers kroppar. 9 av 10 upplever en press från samhället kring hur unga tjejer ska se ut, och lika många anser att modeindustrin i stor eller mycket stor utsträckning är orsaken till denna press. (Ny undersökning som publicerades idag av Kari Traa i samarbete med Response Analyse).

Idag har jag haft förmånen att leda ett av de viktigare samtal jag någonsin modererat. Om modeindustrins skönhetsideal och dess negativa inverkan på unga tjejers psykiska hälsa. Om att andra länder lagstiftar mot att modeller ska vara för smala (även om det är tveksamt till att det verkligen gett någon effekt med tanke på hur smala modellerna på catwalken i Paris fortfarande är), medan Sverige än så länge inte gjort någonting.

Aldrig tidigare har så många unga svenskar lidit av psykisk ohälsa som idag, och tjejer är särskilt drabbade. Under åren 2010 till 2014 ökade den psykiska ohälsan mer bland 15-åringar i Sverige än i andra länder, enligt en rapport från Folkhälsomyndigheten. Den dystra trenden beror enligt experterna på de många och allt hårdare krav som ungdomar idag möter i sin vardag. Trenden håller i sig.

Varför lyckas inte det svenska samhället hjälpa den yngre generationen? Varför bryr vi oss inte? 0,61 procent av alla svenskar har anorexia. Mellan 1 och 2 procent har bulimi. Det är många. Riktigt många.

Theswedishmodel.se är ett initiativ från träningsklädesmärket Kari Traa, som tröttnade på att det inte gick att hitta normala modeller hos svenska modellagenturer – alla var för smala.

Samtalet idag inleddes med att tre modeller, varav två har lämnat branschen och en fortfarande är verksam fast som frilansare utanför modellagenturernas osunt magra krav, berättade om verkligheten bakom kameralinsens förskönande glamourvärld. Deras berättelser om krav på 88 cm i höftmött på en 183 cm lång kropp, 12 timmars arbetsdag utan mat och max 500 kalorier om dagen – där bomull doppas i fun light för att få något i magen – grep tag. På riktigt.

Moderådets har tillsammans med flera aktörer arbetat fram en policy för modebranschen men den har inte publicerats ännu. På politikernivå har inget hänt än, men S-kvinnors ordförande i Stockholm Natalie Sial initierar gärna ett samtal med viktiga parter. Så saker händer. Om än långsamt.

Samtalet landade i hur bra det är att initiativet tas, att fler måste involveras och att det går att förändra normbilden av vad som bör vara ett ideal även om det förmodligen kommer att ta tid. Och att för att lyckas behöver alla göra sin del. Modellagenturerna, Moderådet, Beställarna av modeller (klädbolagen), Politikerna, Medierna som skriver om idealen, Socialamedier-förebilderna och modellerna…. För det handlar inte om storlek, vikt och mått, det handlar om vem vi är –  att alla är olika och att idealet snarare borde handla om hälsa, välmående och styrka.

Jag lyfter på hatten för de som kämpar.

Emma Elsässer, Ellinor Bjurström och Jennifer Larsén

Emma Elsässer, Ellinor Bjurström och Jennifer Larsén

Anna Bellman, Sissel Himle (marknadschef Kari Traa), Thomas Parling (psykolog och specialist inom ätstörningar), Elin Frenberg (vd Moderådet), Jennifer Larsén, Emma Elsässer, Ellinor Bjurström och Natalie Sial (ordf S-kvinnor).

Jag tillsammans med Sissel Himle (marknadschef Kari Traa), Thomas Parling (psykolog och specialist inom ätstörningar), Elin Frenberg (vd Moderådet), Jennifer Larsén (undersköterska och modell), Emma Elsässer (ekonomiassistent och modell), Ellinor Bjurström (sociala medierprofil och modell) och Natalie Sial (ordf S-kvinnor).

 

Vem inspireras du av 2015?

2015 ligger som ett oskrivet blad framför oss och vi har alla möjligheter att forma det år vi vill ha. Visserligen kan vi inte påverka allt som sker, men en hel del, som vilka tankar vi tänker och vad vi prioriterar att göra. Säkert har du bestämt dig för några saker du vill lyckas med 2015. Har du också skrivit ner dina mål och hur du ska nå dem, konkret?

Jag har inlett mitt dokument om mina mål med att skriva ner några ledord för 2015. Ett av dem är närvaro. Att vara mer närvarande här och nu, mer fokuserad på det jag gör och på dem jag möter. Jag har också bestämt mig för att låta mig inspireras av inspirerande människor. Därför har jag börjat följa några utvalda personer på twitter, som jag tror kommer att inspirera mig till att träna mer och få nya infallsvinklar inom olika områden, som @martennylen (framgångsrik PT), @erikarosenbaum (PT och triathlet), @tesslundstedt (aktiespararna) och @richardbranson (outstanding entreprenör).

Träning är ett viktigt område för mig. Jag har märkt att när jag tränar varierat och regelbundet så orkar jag så mycket mer och jag blir så mycket gladare. Därför har jag utmanat mig själv att förbättra mina tider på sprinttriathlon (gjorde mitt första triathlon förra året) och har därför börjat gå crawlkurs. Än så länge känns det som att jag kommer att drunkna när jag försöker mig på lite längre distanser (nu pratar vi mer än 25 meter), men det går sakta framåt och jag ska greja tekniken till sommaren. Kommer också gå med i en triathlonklubb för att på så sätt inspireras av de som är betydligt duktigare än mig, så att jag förbättras och fortsätter att utvecklas.

För att bli en riktigt vass presentatör är det också viktigt med träning. Vissa tror att det bara är att gå upp på scen och köra, men som med så mycket annat, så blir det så mycket bättre när man övar kontinuerligt. Om ett par veckor ska jag köra min första utbildningsdag i ”Briljera när du ska presentera”. En utbildning du kan gå i grupp med andra, eller beställa till ditt bolag. Jag tränar också enskilda personer i presentationsteknik och personer som själva ska vara vara moderatorer för bolagets konferens och behöver råd om vad man behöver tänka på för att verkligen lyfta mötet.

2015 är än så länge ett oskrivet blad. För mig känns det som ett av de mest roliga åren någonsin, både privat och professionellt. För att hålla ångan uppe är det bra att gå tillbaka och titta på målen då och då, och att se till att omge sig av människor som inspirerar.

 

Det blev ett utmanande år. Nästa blir det mer tändvätska.

Nyårsafton är en så härlig dag. En reflektionens dag. Och i år också en städdag. Har rensat ut en massa tidningar och papper, vilket är enormt skönt. Börjar nästa år med ett rent hus och på ett nytt blad. Utan en massa skräp i vare sig hus eller själ.

2014 har varit ett på många sätt fantastiskt år. När jag tittar igenom mina bilder från året och det jag upplevt så har året på många sätt kantats av ökad dos motion och utmaningar. Jag satte som mål att träna 18720 minuter under 2014, men kom upp i 20702. Så för nästa år är målet högre. Den största vinsten är att mina knän fungerar igen och att jag kan springa och åka slalom utan att ha ont. Det roligaste är att jag genomfört två triathlon, tre springlopp och två bergsbestigningar. Kebnekaise i september och Breithorn på julafton. Breithorn är en av topparna på Europas andra högsta berg Monte Rosa som ligger vid Cervinia i Italien, dock inte den högsta toppen, utan på 4167 meter. Tillräckligt högt för att andningen ska kännas tyngre. Vi hyrde randonee-skidor med stighudar och tog oss upp för sista biten med stegjärn. En cool och kul bedrift. Vilken utsikt!

Och när jag går där och flåsar med halvrisig mage så tänker jag på boken ”Tändvätska” som Annika R Malmberg Hamilton precis kommit ut med. ”Idag talas det mycket om att vi borde varva ner och ta det lugnt, men sanningen är den att vi många gånger borde göra precis tvärt om. En avsaknad av meningsfulla utmaningar och tuffa ansträngningar är långt värre för oss än de där tillfällena då antalet bollar i luften råkat bli för många.” Jag håller med Annika. De gånger jag verkligen ansträngt mig för att lyckas med något, är njutningen efteråt så mycket större. Som att bestiga ett högt berg, eller att genomföra ett triathlon-lopp för första gången. Jag är nervös och vill egentligen backa ur innan, men efteråt är känslan obetalbar. Jag har ansträngt mig. Jag har lyckats.

Och jag tänker att 2015 kanske inte kommer att bjuda på lika många första-gången-upplevelser, men definitivt många upplevelser. Det kommer att bli fler triathlon-lopp och det kommer att byggas hus. Ett par stycken håller vi på med vilket i sig är en enorm prestation. Så jag ser fram emot att fjutta på med extra mycket tändvätska under 2015. Börjar imorgon. Nu är det dags att fira av det fantastiska 2014.

Gott Nytt År!

Mot Breithorn på randonee-skidor

Mot Breithorn på randonee-skidor

På Breithorns topp 24 december 2014

På Breithorns topp 24 december 2014

 

 

 

Jag ska inte dö idag

Vissa livsöden och berättelser griper tag mer kraftfullt än andra. Jag lyssnar just nu på boken ”Jag ska inte dö idag” av Pamela Andersson. Topphälsas chefredaktör som för två år sedan fick veta att hon har en hjärntumör som inte går att operera bort. En fantastisk bok som ger den osminkade sanningen om hur hon hanterar sin nya livssituation med ett hemskt cancerbesked, barnens reaktioner och hur hon tränar för att vara så fysiskt stark som möjligt vid operationen. Fascinerande. Läs/lyssnarvärd.

Idag var det Topploppet i Hagaparken i Stockholm, arrangerat av just Topphälsa. Ett lopp jag anmälde mig till för bara drygt en vecka sen. För att få vara med härliga Mari Holm, Annie Seel och Pernilla Johansson i Team Toppalong, och för att få till träningen. Egentligen tycker jag att det är rätt trist att springa, så därför anmäler jag mig till lopp så att träningen blir av (det är därför jag tror att Triathlon mer är min grej, med tre sporter i en). Nästa lopp jag anmält mig till är Tunnelloppet 22 november. Idag har jag också signat för ett springprogram så att jag verkligen kommer ut och löptränar. Man kan ju inte leva på promenader och styrketräning allena om man vill förbättra sitt resultat på milen…

Det gick inte så bra som jag hade hoppats idag. Var inte i mitt livs form. Men det var ändå ok. Dock har inte min totaltid på milen registrerats, utan bara mellantiden efter 5 kilometer. Så det är lätt att tro att jag bröt efter halva loppet, men jag kommer tydligt ihåg att jag genomförde hela och att de sista två kilometerna var en kamp. Kanske lika bra att resultatet inte är offentligt, eftersom det ändå inte är ett resultat att skryta om för de kommande barnbarnen. Men det var roligt att göra. Och att sitta i Hagaparken och äta picnic i det fantastiska vädret med fina vänner efteråt. Livskvalitet.

 

Mari Holm, Annie Seel och jag, innan loppet

Mari Holm, Annie Seel och jag, innan loppet

Pamela Andersson med hennes lag

Pamela Andersson med hennes lag

Annie och jag laddar minuten innan start

Annie och jag laddar minuten innan start

Pernilla och söte Nils

Pernilla och söte Nils

Team Toppalong: Annie Seel och Mari Holm

Team Toppalong: representerade av Annie Seel och Mari Holm

 

 

 

 

På toppen av Kebnekaise

On top of the World. Det var så det kändes igår när vi efter sex timmars vandring uppåt på oerhört steniga och ofta rätt besvärliga stigar besteg Sveriges högsta berg. Vilken obeskrivligt lycklig känsla!!! Dagarna innan var vi inte lika säkra på att vi ens skulle försöka, och flera som vi mötte på vägen från Nikkaluokta till Kebnekaises fjällstation vittnade om vilken oerhört jobbig mardrömsvandring det är – de där tio kilometrarna längs Västra leden från fjällstationen upp på toppen. Men när vi såg glädjen i ögonen på de som lyckats så var vi säkra: den enda dag vi hade i Kebnekaise så skulle vi upp. Den dagen var igår.

Vilken dag! Vi bestämde oss tidigt för att ha trevligt och inte stressa. Gick strax efter sju på morgonen. Tog små mikropauser och ett par lite längre matpauser. När vi nådde toppstugan träffade vi ett äldre par som berättade att vi hade ”less than an hour left”. Ny energi. ”Kan dom, kan vi.”

Med hundra meter kvar fick vi på oss de stegjärn vi släpat på hela vägen. Vilket grepp vi fick i snön och vad lätt det var att komma upp. Och så stod vi plötsligt där: Högst upp på Sveriges högsta topp! Fantastisk, euforisk känsla. Obeskrivlig. Och därför så härlig att få dela med fantastiska vänner. Anna Tiemer Gustafsson, Gunilla Danielsson och Hedwig Grut.

Vår fjällvandring har innehållit så många härliga stunder. Och även om alla sju som var med på vandringen inte gick upp på toppen, har vi fått en upplevelse att dela och leva på. Länge.

Lärdom: man klarar så mycket mer än man tror att man klarar av. Med rätt peppning, mindset och ett gäng härliga vänner.

IMG_1807.JPG

IMG_1811.JPG

IMG_1754.JPG

IMG_1752.JPG

IMG_1776.JPG

IMG_1781.JPG

IMG_1797.JPG

IMG_1796.JPG

IMG_1788.JPG

IMG_1789.JPG

IMG_1803.JPG

IMG_1804.JPG

IMG_1809.JPG